Bilder från The Ark i Helsingborg
It takes a fool to remain sane
The Ark. Herregud. Det går inte ens att återge i text. Man måste nog uppleva, andas, svettas, gråta och dansa sönder sina ben framför dem för att förstå. Och saken är att jag alltid tyckt om dem - men jag kan inte påstå att jag rusat till affären efter skivor, tatuerat in deras låttexter eller hängt vid deras kravallstaket. Men nu. Fan, varför ska jag inse när de lägger ner? Allt blev känslomässigt, min fina vän Hanna som jag var med fullkomligt andas Arken och grät. Utan att jag märkte det grät jag med. Calleth you, cometh I. Åh.
Jag och Hanna möttes upp på stationen, gick och ställde oss i kö och väntade. Och väntade. I nästan tre timmar väntade vi. Jag var så trött att jag höll på att somna mitt på publikgolvet. Men när de kom... Åh. Magi. Två timmars fantastisk, sprudlande, vemodig energi. När Ola pratar, hans mellansnack, det är fantastisk. Man växer en centimeter från golvet, känner sig rakryggad och vet att man är bra. Det är som att han ser en, just där man står. Och musiken. Åh. Ola klättrade på stereoanläggningar, tog sig upp till utsidan av hela balkongraden typ fyra meter upp från golvet och klättrade där. Sen hävde han sig över balkongräcket, hade benen på insidan av balkongen och LUTADE sig bakåt ut! Jag var så rädd att jag höll på att svimma. Men han var så vacker. Han satt där, uppflugen på en publikbalkong med ett par svarta ängelsvingar på ryggen. Ola.
Och när han pratade om att vi skulle vara starka, våga, älska och sjunga It takes a fool to remain sane grät både jag och Hanna. Fina Hanna, som till och med tatuerat in titeln på den låten på sitt skulderblad. Åh. Det var magiskt, alla klädbyten, kärleken, värmen, svetten, dansandet. Jag har aldrig uppfyllts så av en konsert innan. Jag var euforisk, lycklig in i själen och inget annat existerade just då. Det är svårt att greppa att de som band, The Ark, kommer att dö. Inte finnas mer. Det är hårt.
Jag har sett dem en gång innan. En gång till nu. Och i år blir det minst två gånger till. Ska man ta avsked ska man göra det på riktigt. Alla låtar, bandet, publiken. Sån... Symbios har jag inte varit med om. Vi andades varandra. Tack, Arken. För nu. Vi ses i juni. Älskade ni <3
Jag och Hanna möttes upp på stationen, gick och ställde oss i kö och väntade. Och väntade. I nästan tre timmar väntade vi. Jag var så trött att jag höll på att somna mitt på publikgolvet. Men när de kom... Åh. Magi. Två timmars fantastisk, sprudlande, vemodig energi. När Ola pratar, hans mellansnack, det är fantastisk. Man växer en centimeter från golvet, känner sig rakryggad och vet att man är bra. Det är som att han ser en, just där man står. Och musiken. Åh. Ola klättrade på stereoanläggningar, tog sig upp till utsidan av hela balkongraden typ fyra meter upp från golvet och klättrade där. Sen hävde han sig över balkongräcket, hade benen på insidan av balkongen och LUTADE sig bakåt ut! Jag var så rädd att jag höll på att svimma. Men han var så vacker. Han satt där, uppflugen på en publikbalkong med ett par svarta ängelsvingar på ryggen. Ola.
Och när han pratade om att vi skulle vara starka, våga, älska och sjunga It takes a fool to remain sane grät både jag och Hanna. Fina Hanna, som till och med tatuerat in titeln på den låten på sitt skulderblad. Åh. Det var magiskt, alla klädbyten, kärleken, värmen, svetten, dansandet. Jag har aldrig uppfyllts så av en konsert innan. Jag var euforisk, lycklig in i själen och inget annat existerade just då. Det är svårt att greppa att de som band, The Ark, kommer att dö. Inte finnas mer. Det är hårt.
Jag har sett dem en gång innan. En gång till nu. Och i år blir det minst två gånger till. Ska man ta avsked ska man göra det på riktigt. Alla låtar, bandet, publiken. Sån... Symbios har jag inte varit med om. Vi andades varandra. Tack, Arken. För nu. Vi ses i juni. Älskade ni <3
